Vi har fällt varandra en stund,
du är min allra bästa kund.
Jag brukar leka med ditt namn,
jag finns i din bok, och du i min famn.
Och jag vet att du är där,
fast du egentligen borde här.
Som man bäddar, får man ligga.
Man kan älska, trots att världen är som den är.
Man kan börja, man kan sluta,
sluta världen i ett skal.
När man älskat med en ål,
är man knappast rädd hål,
om man har förlösts med tång,
och sett solen ha sin gång.
Och jag vet att du är där,
fast du egentligen borde vara här.
Som man bäddar, får man ligga.
Man kan älska, trots att världen är som den är.
Man kan börja, man kan sluta,
sluta världen i ett skal.
I en båt, vid en strand,
och en sten och sist i en sång.
Och jag vet att du är där,
fast du egentligen borde vara här.
Som man bäddar, får man ligga.
Man kan älska, trots att världen är som den är.
Som man bäddar, får man ligga.
Man kan älska, trots att världen är som den är.
Som man bäddar.
Som man bäddar.
Som man bäddar.
Som man bäddar.
